Rymdlitteratur

SVENSKA AKADEMIEN OCH RYMDFÄRDER.

Författaren Lotta Lotass har blivit invald i Svenska Akademien

Hon gav 2004 ut en roman om Jurij Gagarin. Läs en liten text om Lotta Lotass och Harry Martinsson, två författare som båda valts in i Svenska Akademien och som båda intresserat sig för rymdfärder.

”De står tre kilometer från startplattan. Spänningen omvärver dem som det damm som rivs upp från marken. Där höjer han en hand och vinkar. En tyngd av något slag sänker sig över dem. Historien tar två steg framåt bakom dem, tittar uppfordrande på deras ryggar.”

I centrum för Lotta Lotass bok ”Tredje flykthastigheten” står en kosmonaut som blev pionjär inom det ryska rymdprogrammet. Med sitt pregnanta språk skildrar hon vägen fram till dess att raketen lyfter och Jurij Alexejevitj Gagarin träder i förgrunden. Vägen dit kantas av många försök som ofta slutar i snöpliga nederlag men också i mänskliga tragedier allt omgärdat av en hemlighetsfull tystnad.

Tredje flykthastigheten är en fängslande berättelse om rymdålderns morgon, om upptäcktsresande som drivs till sin kapacitets utmarker i sin längtan efter att utforska andra världar, andra solsystem.(Ovanstående är ett citat från ALBERT BONNIERS FÖRLAG)

Harry Martinsson var också medlem av Svenska Akademien och intresserad av vetenskap, rymdfärder och människans framtid. Läs ett utdrag ur Aniara i slutet av denna text.

Harry Martinsson, född 1904, författare, nobelpristagare 1974, invald i Svenska Akademien 1949. År 1956 utkom diktverket Aniara. Han avled 1978.

Aniara, en revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske författaren bestående av 103 sånger. Verket bidrog troligen starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).

Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från jorden till Mars, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare hanterar situationen när det går upp för dem att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är ett liv ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden tar slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet jämför rymdskeppet med en liten blåsa i Guds andes glas. Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid.
(Citat ur Wikipedia)

Vers 2 ur Aniara:

Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar att bogsera
goldondern uppåt emot yenits ljus,
där magnetrinerna som häva fältens styrka
snart signalera läge noll och fältavlösning sker.
Och likt en jättepuppa utan vikt
gyreras Aniara vibrationsfritt
och utan varje störning bort från Jorden.
En ren rutinstart utan äventyr,
en vanlig gyromatisk fältavlösning.
Vem kunde ana att just denna färd
var dömd att bli en rymdfärd helt för sig
som skulle skilja oss från sol och jord,
från Mars och Venus och från Doris dal.

Här berättar jag om två böcker av Robert Heinlein:

Have space suit – will travel

utspelar sig någon gång på 2000-talet. Den utkom år 1958 men förutspår både kolonier på Månen och rymdturism. Huvudpersonen är en tonårskille som vill åka till Månen. Han inser att det bara finns tre möjligheter: han måste bli astronaut, bli en av världens bästa experter inom något område eller bli rik. Han ser ingen möjlighet att förverkliga sin dröm.

Men han hamnar på Månen ändå, som fånge hos rymdvarelser! Här följer ett kort stycke från ett kapitel där han försöker fly över månlandskapet från rymdvarelsernas skepp till månkolonin.

”The hills were hardly more than giant folds of lava; we were soon through them, even though we had to take it cautiously over the very rough ground. Beyond them the ground looked flatter than western Kansas, stretching out to a close horizon, with mountains sticking up beyond, glaring in the Sun and silhouetted against a black sky like cardboards cut-outs. I tried to figure how far the horizon was, on a thousand-mile radius and a height of eye of six feet – and couldn´t do it in my head. But it was awfully close, less than a mile.

The Moon is a Harsh Mistress

utspelar sig år 2075 då Månen är rejält koloniserad. Tusentals människor bor i underjordiska städer där de odlar grödor som de exporterar (!) till Jorden. Men de känner sig utnyttjade av Jordens regering och därför gör de uppror och förklarar Månen som en självständig nation – Free Luna.
En intressant bok, om än något pratig. Heinlein älskar att bre ut sig med sina ideér om politik och samhällsliv. Men handling och framtidsskildring är alltid bra hos honom. För övrigt har Heinlein, som dog 1988, fått en krater på Mars uppkallad efter sig. Internationella Astronomi-unionen fattade beslut om detta 1994.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s